Ett år har gått sedan Mika dog. Ett år som jag varje dag önskat vore annorlunda.
Jag saknar mitt gamla liv, att vakna med Mika vid min sida, prata, skratta, gråta och krama honom.
Så många gånger under året som jag har kommit på mig att själv att tänka att det här ska jag berätta för Mika när jag kommer hem, för att sedan komma ihåg att det inte går.
Det tog lång tid för oss att välja gravsten. Vi hade olika tankar hur den skulle se ut. Resultatet blev vi jättenöjda med. Joe var orolig att jag aldrig skulle kunna bestämma mig och det var nog tur att han pressade på. Mamma Karin textade namnet och strofen kommer från en av sångerna som vi hade på vårt bröllop.
Det gick en fantastiskt bra och samtidigt sorglig serie på SVT, Döden, döden, döden. Där fick man bla möta Sven Wolter vars fru Viveka dog i cancer. Han sa: Jag gjorde det inte lätt för Viveka att dö, jag försökte göra det lätt för Viveka att leva. Se den om ni orkar.
Så tänker jag om mig och Mika också. Båda visste vi allvaret med leukemin. Jag försökte göra det lätt för Mika att leva och han var helt fantastisk att göra det lätt för mig att leva med honom.
Hans lugna och ofta nonchalanta inställning till sjukdomen kunde visserligen ibland göra mig galen. Jag drömde om honom för ett par veckor sedan. Han var tillbaka från ???. Jag sa till honom att vi måste ringa till lärkarna och säga att han var "tillbaka". Det är ingen fara, jag har en tid bokad om en vecka, sa han. Medicinerna då? frågade jag men fick bara en axelryckning till svar. Till och med i drömmen var han lugn.
Jag är otroligt tacksam över att ha Joe och Tua hemma. Utan dem hade det varit ödsligt och tomt. Vi har gjort roliga, mysig och sorgliga saker tillsammans under året. De är och har under hela "resan" varit helt fantastiska. På bilderna ser man hur små de var när Mika blev sjuk. Tänk vad de har vuxit (på alla plan).
Jag är också otroligt tacksam för allt stöd jag fått under året. Sms, samtal, besök, brev, presenter, blommor mm och resor som vi gjort med vänner har underlättat sorgen. Det är lättare att vara tillsammans med andra tycker jag. Det är skönt att få skratta och känna glädje vilket jag gjort tillsammans med er alla. Det blir en motpol till all sorg som finns i mig. Det är tärande att vara ledsen.
Mamma Karin och bröderna med familj kämpar också. Kram till er idag.
Än en gång, tack till er alla!
Monne
