Självstympning

I måndags gjorde jag en stor insats och lyckades injicera mig själv med en blodförstärkande retacritspruta. Det är så jäkla obehagligt att sticka sig själv även om man vet att den tunna nålen inte känns för fem öre. Otroligt svårt att förstå hur folk kan självstympa sig.

Magen är helt OK och värdena är bra, lite lågt Hb på 110 på dagens provtagning men vi har ju tappat mig rätt hårt i ett par månader också. Retacritsprutorna skall tas en gång i veckan nu för att hjälpa upp blodvärdet.

Lider dock av något som jag tror är en inflammation i något muskelfäste i skuldran. Rejält ont och dessutom strålar det ner i högerarmen som blir totalt obrukbar. Ätit värktabletter för natten sedan i torsdags och när jag låter tabletternas effekt ebba ut under dagen så får jag så jäkla ont igen så jag börjar knapra paracetamol-tabletter i panik. Effekten från dessa kommer efter ungefär två timmar så nu har jag bestämt mig för att inte avvakta och se, det är lika att äta tabletterna med jämna mellanrum innan värken kommer.

Pratade med Cecilia idag och hon gav tillstånd att äta Ipren, vilken är bättre för värk och dessutom inflammationsdämpande. Det har tidigare varit förbud att äta typ Ipren och Treo eftersom det är blodförtunnande men nu, med så stabila värden under så lång tid så ser hon ingen fara med det. Hon tyckte dessutom att jag skall gå till vårdcentralen och få det kollat så jag får boka en tid imorgon.

Promenader varje dag, Gammelstad runt, med risk för lårbenshalsbrott. Det är lite smyghalt med vår 100%-iga luftfuktighet och en temp omkring nollan.

Jag har bestämt mig för att begrava surdegsprojektet. Det blir ingen fart i jäsningen helt enkelt. Nu är det bara jag som tvingar i mig superkompakta bröd. Vanliga bröd, med jäst, blir betydligt mer lyckade och välsmakande...

/Mika