Monne har ju stått för de mesta skrivandet senaste tiden, dels beroende på att jag suttit "fast" i den där hjärtmaskinen som larmar ner till HIA så fort jag suttit upp på sängkanten. Med stressade systrar som följd.
Själv har jag aldrig känt av att pulsen skulle rusa så mycket, ca 180 bara man skall in på toa. Visst känner man ibland fladdrande hjärtslag, och hög frekvens men detta har blivit något bättre med de betablockerare som jag medicinerats med. Allt tyder på att det är en bieffekt av cellgiftet, klofarabinet, och vanligtvis går det väl tillbaka av sig själv. Det övervägs dock alltså att göra en elchock för att få hjärtat att gå tillbaka till vanlig rytm. Blir det så så börjar man ha gjort allt som man sett i sjukhusserier genom åren.
Det är lite märkligt att tiden går så fort som den gör, jag har inte lämnat rummet på exakt en vecka idag men kan inte påstå att jag lider av någon överdriven tristess. Det blir lite filmer och böcker givetvis samt några av de bästa hockeyfinalerna sedan Malmö-Modo, tidigt 90-tal. (...ni vet: "Börje är så jävla dålig så jag har lust att ge honom en fet smäll..)
Vad som händer härnäst är egentligen bara att vänta att mina värden återhämtar sig, det blir två veckor på måndag sedan kuren avslutades och jag borde nog börja stiga i värdena under nästa vecka. Storebror skall skördas på celler i Umeå den 7 maj och jag får nog dessa veckan efter eller så, jag har inga GVH-tecken av förra fredagens påfyllning ännu.
De nya donatorslymfocyterna och cellgifterna är för närvarande på full Pac-man jakt efter leukemiceller. Det känns ungefär som 4-0 i matcher till Pac-man.
Det blir lite fredagsmys med videotittande med barnen på rum 44 ikväll. Mommo o moffa anländer med tåget ganska sent och kliver av här vid sjukhuset.
Har ni sett nya Pepsi-reklamen: följande snubbar är med och lattjar med boll och burkar; Messi, Drogba, Lampard, Torres och Sebastian Larsson!! Vad hände? När blev han superstjärna? Bra i landslaget senaste året men det måste väl vara utseendet, eller...?
/Mika