Förra året sa läkaren i Umeå att ingen kan leva med AML. Med cellgiftbehandling kan det gå en månad, ett kvartal eller ett år. Tiden är begränsad, det vet hon.
Nu finns försök att försöka "lura" AML att bli KML. Den kroniska leukemin kan man leva med under många år. Kanske kommer MIKA att delta i något liknande.
Med små barn i närheten blir man medveten om att livet pågår just nu.
Vi kämpar på och försöker hitta en vardag i detta.
//Monne
http://www.frisk.n.nu/berattelser-ur-verkliga-livet
Vi är också rädd men försöker vara som vanligt med Joe och Tua. Barn är däremot i motsats till oss vuxna bra på att strunta i bekymmer och bara vara. Lite fundersam blir jag på Joe som inte visar så mycket. Men en sak han alltid varit bra på och är, det är att visa att han älskar en. Vi får ständigt bevis på det.
SvaraRaderaHoppas ni kan prata med varann och med de som är hos er för att lätta på trycket.
Ta väl hand om er tills vi ses!
Många kramar från oss alla till er!
Eivor
Det är helt ofattbart fortfarande alltihopa. Tankarna vandrar fram och tillbaka. Massor av saker slår en, som man inte riktigt tänkt på förut. Det är obehagligt att tänka på.
SvaraRaderaMen det är fint med barn just, de kan leva i nuet. Vi kan lära oss det av dem. För nuet är ju egentligen det enda vi vet att vi har, så bäst att ta vara på det. Det gäller ju oss alla.
För oss kändes det som att Sean Banan gjorde oss gott igår i alla fall. Han hade ett fint budskap om att man ska få vara sig själv och få vara "kung på sitt sätt". Och så sa han åt alla stela pappor att de ska skaka lite rumpa och inte stå med armarna i kors.. Ni kan ju tänka er hur det funkade i Kiruna. Typ inte alls.. :)
Tänker på er en massa, och kramar i högar!